fredag, januari 24, 2014

♥ Till Minne av - för två år sedan ♥


Idag är det exakt två år sedan, som min älskade make Sigge "Pusselbit" lämnade jordelivet. Jag hann att bli något förberedd, men kände ändå att "en arm gick av".



Jag trodde aldrig att jag skulle bli hel igen. Sökte febrilt efter tecken. 



De första två veckorna gick jag som bedövad. Rörde inte ens bilen, vågade inte gå ner i centralgaraget, hade panik för dörröppnaren.
Fick köpslå med mig själv om att köra en liten tur då och då, satte upp delmål.

Planerade en månad senare att vandra till Santiago de Compostela, och genomförde detta ett halvår senare. Ville söka svar.

Bitvis kom jag in i någon slags rytm under första året.
Förra året gjorde jag väldigt många omvälvande saker och nya bekantskaper.



Hittade en bild, som våra tyska campingvänner skickade, från våra semesterdagar ihop i Skåne, i september 2011. Typiskt oss. Så var vårt liv, med mycket husvagn i alla de år. 

Idag kan jag säga att jag känner Glädje igen.

♥ Tacksamhet - TilliT - Balans ♥

32 kommentarer:

  1. Åh så fint du skriver.... Du visar att man kan leva vidare efter en stor förlust, du visar att man inte behöver sitta ensam och grubbla utan kan själv sakta arbeta fram ett meningsfullt liv. Jag är imponerad och du är en stor förebild, glöm aldrig det!

    ♥ KrameLuttarTroHoppOchKärlek ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finaste Kaisa, om du visste vad din kommentar värmde mig nu! Ja, du minns ju denna dag.....

      KrameLuttarKlokaFinaDu♥♥♥

      Radera
  2. Åh kära du! Så vackert och gripande rörande skrivet.
    Kan verkligen känna genom dina ord.
    Årsdagar är tunga i början tyckte jag då mamma gick bort när
    Jag var ganska ung.
    Stor Kram och du är med i mina tankar idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är sant, årsdagar är tunga. Trodde inte att denna dagen skulle kännas så mycket. Men jag har inte sovit mycket i natt.....
      Tack och kram.

      Radera
  3. Kära Du! Känner med dig idag! Årsdagar är alltid svåra, men du är fantastiskt klok och kan se det fina i det ni hade och hämta styrka ur det. Du har inte fastnat i det tunga i förlusten. Alla har inte förmågan att gå vidare som du. Du har min fulla beundran och jag kan bara hålla med Kaisa: Du är en förebild.
    I dag skulle far ha fyllt 90 år. Vi hann prata om att ha kalas, vilka tårtor han ville och
    vilka kakor jag skulle baka. Jag ska inte tynga min omgivning med hur ledsen jag är idag, men svårt är det att förlora någon som man håller av.
    Varma kramar till dig!
    M.E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åhhh, förstår dig. Jo, jag vet hur du månade om och planerade för din far.
      Ja, förlust är svår, särskilt när det är färskt. Och så definitivt.
      Varm kram till dig tillbaka och tack för dina fina ord.

      Radera
  4. Att förlora någon är inget som man ruskar av sig i en handvändning. Det är ingen slump att man så oftra förr pratade om "sorgeåret". Första gången man genomlever en sak utan en person är gräslig. Men vi människor lär oss att leva med mycket även om saknaden och tomheten alltid finns kvar.

    Många kramar tll dig i dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, sorgeåret var nog det värsta, det skulle "genomlidas" för att gå ur någorlunda hel.
      Kloka tankar och kram!

      Radera
  5. Så fint skrivet ♥
    En stor KRAM till dig i dag ♥♥

    SvaraRadera
  6. Vi minns våra kära med glädje och det är en styrka i sig. Sorgen mattas efterhand och man kommer in i en rutin, livet rullar på, trots att man inte trodde att det skulle gå, men saknaden kommer alltid att finnas där. Min Åke skulle ha fyllt 86 år idag och den 8 februari är det två år sedan han lämnade mig.
    Varm kram till dig Gerd!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag läste om din Åke, men kunde inte kommentera hos dig.
      Ja, vi blev änkor ungefär samtidigt, kan man säga, så här långt efteråt,
      Tänk, vilken lycka ändå, att ha bara goda minnen!
      Varm kram till dig också, fina Ingrid ♥

      Radera
  7. Finaste Gerd, jag förstås att saknaden är stor, även om du vant dig lite vid livet som det ter sig nu. Det är kanske lättare när man är så aktiv som du är. En del människor förlamas av paniken, men för dig blev den en drivkraft. Varma kramar och mycket kärlek till dig denna minnenas dag! ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, finaste Piedra! Kram (hjärta)

      Radera
  8. Du har formulerat dina tankar och handlingar under de här två tuffa åren väldigt fint. Att "komma tillbaka" igen, kanske med en ny identitet, tar olika lång tid och sker på många olika sätt.
    Därför är det trösterikt att läsa/hur andra människor tacklar det.
    Själv har jag fortfarande mina dalar även om de bra dagarna blir allt fler.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är ur mitt djupaste hjärta och egentligen ett samtal med Sigge.
      Jag vet inte vad du varit med om, men kan ana.
      Kram

      Radera
  9. Hej vännen! Förstår det känns tomt utan din käre vän. Det är baksidan av livet när man får sörja de sina. Man vill få tillbaka dem, men det går inte hur man än sörjer, och DET ÄR DET som gör så förbaskat ont.
    Man minns ögonblick, man kan höra deras röst fortfarande, eller tycka dom står där i dörren liksom. Men i livet tror jag man fortsätter fast på ett annat sätt. Vi kan tända ett ljus och ta fram ett kort och titta på dem samtidigt vi pratar några ord, för dom hör oss. Jag lovar dig det.

    En stor styrkekram denna 2 års dag av saknad. Ja livet kan vara tufft.
    Kraaaaaaam i STORT!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja det är verkligen baksidan av livet när jag äntligen hade hittat min pusselbit.
      Jodå, jag pratar allt med Sigge ibland. Kram!

      Radera
  10. Åh, jag blev så ledsen när jag läste ditt inlägg...Men samtidigt så glad att du kan känna glädje igen.
    Man förstår inte sorgen innan man själv varit med om den.
    Kramar ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, så sant, har tänkt själv på det, man kan inte förstå något man inte varit med om själv!
      Kramar (hjärta)

      Radera
  11. Stor KRAAAAM till dig, du duktiga. Som har orkat komma tillbaks!

    SvaraRadera
  12. Älskade Gerd *hjärta* .... finner inga fler ord....

    Kramarom dej *hjärta*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, finns väl inga ord egentligen. Kram♥

      Radera
  13. Ett väldigt sorgligt, men ändå så hoppfullt inlägg! Att förlora sin man, bästa vän och kompis måste vara ett helvete. Har förstått det av en kollega som för några månader sedan förlorade sin livskamrat. Att vänja sig att helt plötsligt inte ha någon nära sig som man kan sträcka ut handen till - nej, det vill jag inte ens tänka på.
    Beundrar dig att du har kommit över (fel ord, för man kommer aldrig över en sådan förlust) det värsta och börjat känna glädje och livslust igen. Bra jobbat tjejen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, för jag saknar ju närheten.... kram♥

      Radera
  14. Att mista någon gör ont och att sen ta in och bearbeta detta tar tid, olika lång tid hos olika människor, men det måste få ta den tid det tar. Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas kvar men det blir hanterbart på ett annat sätt. Det är gott att höra att du kommit så långt på väg...Kramar om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, och jag vet alltihopa, men som sagt, man går inte helt efter handboken. Kramar!

      Radera
  15. tack snälla.
    Så fint du skriver. han såg väldigt snäll ut din man.
    Jag har kört på stenhårt sen första dagen min dog. jag undrar hela tiden när jag ska bryta ihop, små gråter ju lite vareviga dag. men försöker vara possitiv.
    när man hittat rätt borde man ju få leva lyckliga tills båda dör.
    nu blir det lite tv för mig innan sängdags
    kraam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära du, inte säkert du bryter ihop, är nog bra att du försöker greja med mycket, även om du ibland ska stanna upp och njuta av nuet, du har ett älskat barn att ta hand om. Tiden får inte stå still, det tjänar ingen på.
      Kraaam!

      Radera